Skip to content

Världsrekord / Pekka Koskela / skridsko / 1.07,00 / Salt Lake City 2007 Världsrekord / Pekka Koskela / skridsko / 1.07,00 / Salt Lake City 2007 Världsrekord / Pekka Koskela / skridsko / 1.07,00 / Salt Lake City 2007 Världsrekord / Pekka Koskela / skridsko / 1.07,00 / Salt Lake City 2007 Världsrekord / Pekka Koskela / skridsko / 1.07,00 / Salt Lake City 2007 Världsrekord / Pekka Koskela / skridsko / 1.07,00 / Salt Lake City 2007 Världsrekord / Pekka Koskela / skridsko / 1.07,00 / Salt Lake City 2007 Världsrekord / Pekka Koskela / skridsko / 1.07,00 / Salt Lake City 2007 Världsrekord / Pekka Koskela / skridsko / 1.07,00 / Salt Lake City 2007 Världsrekord / Pekka Koskela / skridsko / 1.07,00 / Salt Lake City 2007 Världsrekord / Pekka Koskela / skridsko / 1.07,00 / Salt Lake City 2007 Världsrekord / Pekka Koskela / skridsko / 1.07,00 / Salt Lake City 2007

01.07,00

Finländska idrottens Hall of Fame

um.fi-backround-track-large

Finländska idrottens Hall of Fame är en hedersbetygelse till de finländska idrottshjältarna. Till hedersgalleriet kan man utnämna personer, som har tillhört världseliten i sin gren och som även i övrigt haft en exceptionell betydelse i den finländska idrottens historia.

 

TILLÄGGSINFORMATION:

urheilumuseo(at)urheilumuseo.fi
tel. (09) 434 2250

Paavo Aaltonen (1919–1962)

Finländska idrottens Hall of Fame

More info about Paavo Aaltonen (1919–1962)
Paavo Aaltonen på häst 1949. Idrottsmuseet.

Paavo Aaltonen på häst 1949. Idrottsmuseet.

Paavo Aaltonen (1919–1962)

Den trefaldiga olympiasegraren Paavo Aaltonen är en av de mest framgångsrika gymnasterna i den finländska olympiahistorien.

Paavo Aaltonen steg till toppskiktet bland finländska gymnaster i slutet av 1930-talet. Under krigsåren höll han konditionen uppe vid fronten med hjälp av gymnastikredskap som han själv byggt.

Aaltonen uppnådde sina största segrar under Londons olympiska spel 1948, som ett led i det överlägsna finländska gymnastiklaget. ”Starka-Paavos” specialitet var de gymnastikgrenar som krävde styrka: han vann individuell guldmedalj i hopp och delade den historiska segern på häst tillsammans med Veikko Huhtanen och Heikki Savolainen. Medaljskörden kompletterades av guld i lagtävlingen samt individuellt brons i 12-kampen.

Aaltonen blev den första AIF-idrottaren som vunnit världsmästerskap, då han vann den indivuduella tävlingen på räck vid gymnastik-VM i schweiziska Basel. Från samma tävlingar hemförde han också silver i lagtävlingen. Sin sista medalj i stortävlingar uppnådde Aaltonen i Helsingfors 1952. I hemmaspelen gymnastiserade Aaltonen brons i lagtävlingen.

Kalle Anttila (1887–1975)

Finländska idrottens Hall of Fame

More info about Kalle Anttila (1887–1975)
Suomen urheilun Hall of Fame Kalle Anttila Urheilumuseo

Kalle Anttila (1887–1975)

Kalle Anttila var den första brottaren i världen som vann olympiskt guld i två olika brottningsformer.

I olympiska spelen i Antwerpen blev Anttila olympiasegrare i fribrottning i klassen 67,5 kg. Fyra år senare i Paris vann han sitt andra olympiska guld i grekisk-romersk brottning i klassen under 62 kg.

Under sin karriär förlorade Anttila inte en endaste gång mot en utländsk motståndare. I Finland, världens bästa brottarnation under 1920-talet, fanns det däremot tillräckligt med hårda medtävlare. Olympiska guldet i fribrottning förklaras därmed, att Anttila inte lyckades kvalificera sig som Finlands representant i sin egen klass i grekisk-romersk brottning

Efter sin idrottskarriär koncentrerade sig Anttila på att expandera sin klädaffär. Varuhuskedjan, som var ett resultat av arbetet, bar länge mästarbrottarens namn.

Gunnar Bärlund (1911–1982)

Finländska idrottens Hall of Fame

More info about Gunnar Bärlund (1911–1982)
Suomen Urheilun Hall of Fame Gunnar Bärlund Urheilumuseo

Gunnar Bärlund (1911–1982)

Tungviktsboxaren Gunnar Bärlund, med arbetarbakgrund, var den första finländska proffsidrottsidolen.

”Gee-Bee” blev professionell sedan han vunnit europamästerskapet för amatörer i Budapest 1934. Sina segrar som ”skjortlös” mot flera toppnamn lyfte snabbt Bärlunds placering på världslistan. Imponerande tag i den berömda arenan Madison Square Garden i New York år 1938 förutspådde honom till och med som utmanare till världsmästaren i tungvikt Joe Louis. Den eftertraktade VM-matchen förverkligades aldrig, men karriären som proffsboxare fortsatte ända fram till år 1947.

Proffsboxning var en av de mest populära idrottsformerna i Förenta Staterna under första halvan av 1900-talet, och den fick mycket synlighet även i Europa. Grenens första finländska stjärna var i slutet av 1930-talet en av de internationellt mest kända finländska idrottarna.

År 1991 reste man en staty över Bärlund i Vallgård i Helsingfors, hans hemknutar under ungdomsåren.

Erik von Frenckell (1887–1977)

Finländska idrottens Hall of Fame

More info about Erik von Frenckell (1887–1977)
Suomen Urheilun Hall of Fame Erik von Frenckell Urheilumuseo

Erik von Frenckell (1887–1977)

Erik von Frenckell är den mest inflytelserika idrottsledaren i Finlands historia. ”Alltiallo-Eriks” främsta framgång under hans omfattande organisationskarriär var att få olympiska spelen till Helsingfors 1952.

Den kosmopolitiska adelsmannen växte till en betydelseful idrottspåverkare inom Bollförbundet, vars ordförande han var 1918−52. Von Frenckell lät bygga Finlands första fotbollsplan med gräsunderlag, Tölö Bollplan, och sålde ett jordstycke av sin herrgård i Saaris till Bollförbundet, där man 1949 byggde ett idrottsinstitut speciellt för fotboll, Eerikkilä. Hans insats var betydelsefull även på det internationella planet. Von Frenckell var medlem i Internationella Olympiska kommittén 1948−76 och Internationella fotbollsförbundet FIFA:s styrelseledamot 1927−1932 och 1950−1954.

Von Frenckell var långvarig biträdande stadsdirektör i Helsingfors och ledde byggandet av Olympiastadion, som stod färdig 1938. Han verkade som ordförande för Stadion-stiftelsen i 50 år. Han var en självskriven ordförande för Helsingfors olympiska spels organisationskommitté.

Lea Hakala (f. 15.3.1960)

Finländska idrottens Hall of Fame

More info about Lea Hakala (f. 15.3.1960)
Lea Hakala. Kuva Urheilumuseo.

Lea Hakala (f. 15.3.1960)

Lea Hakala, uppväxt med Lahden Sampo och med spelerfarenhet från Finlands, Italiens och Spaniens huvudserier samt Förenta Staternas universitetsserie, var under fyra decenniers tid på toppen av finländsk basket. Hakalas karriär var osedvanligt lång och framgångsrik. Inhemska mästerskap vann hon enastående sexton stycken och åtta cup-mästerskap. Hakala blev endast två gånger utan medalj under sina 25 FM-seriesäsonger. Dessutom spelade hon fem år i Italiens och Spaniens tuffa ligor under en period, då internationella transfers var hårt begränsade.

Under Hakalas ledning spelade Finlands landslag tre gånger i EM-slutturneringen i damernas basket. År 1981 var Hakala EM-turneringens bästa korgkastare. Hon spelade 251 landskamper och samlade totalt 4139 poäng. Hon är överlägsen statistiktopp beträffande landskamper och poäng, männen inberäknade. Efter sin spelarkarriär har Hakala verkat i Internationella basketförbundet FIBA:s damkommission samt som lagledare för Finlands damlandslag.

Veikko Hakulinen (1925–2003)

Finländska idrottens Hall of Fame

More info about Veikko Hakulinen (1925–2003)
Suomen Urheilun Hall of Fame Veikko Hakulinen Urheilumuseo

Veikko Hakulinen (1925–2003)

Skidkungen Veikko Hakulinen var Finlands största idrottshjälte under 1950-talet.

”Haku-Veikko” vann sin första storseger på 50 kilometer under vinter-OS i Oslo 1952 med den legendariska segertiden 3.33.33. Han samlade på sig guldmedaljer under fem på varandra följande stortävlingar: utöver Oslo vann han också olympiasegrar på 30 kilometer i Cortina 1956 och i stafetten i Squaw Valley 1960. På sprintersträckan 15 kilometer vann Hakulinen två individuella världsmästerskap: i Falun 1954 och inför hemmapubliken i Lahtis 1958.

I slutet av sin karriär övergick Hakulinen från längdåkning till skidskytte. Även om träffsäkerheten inte var på samma nivå som skidfarten, lyckades Hakulinen uppnå en stortävlingsmedalj även i sin nya gren: silver i stafett under VM i Seefeld 1963. Under OS i Innsbruck 1964 bar Hakulinen Finlands fana under öppningsceremonin och åkte 20 kilometer individuellt, där han slutade som 15:e man.

Veikko Hakulinen valdes till Årets idrottsman hela fyra gånger (1952−1954 och 1960), vilket är rekord.

Heikki Hasu (F. 21.3.1926)

Finländska idrottens Hall of Fame

More info about Heikki Hasu (F. 21.3.1926)
Suomen Urheilun Hall of Fame Heikki Hasu Urheilumuseo

Heikki Hasu (F. 21.3.1926)

Heikki Hasu är dubbel olympiasegrare i nordisk kombination. Toppåren i hans karriär inföll omkring decenniumskiftet 1940−1950.

Hasu var den första olympiasegraren i sin gren, som inte kom från den traditionella toppnationen Norge: han vann olympiskt guld i St. Moritz som endast 21-åring. Sitt andra olympiska guld uppnådde Hasu i längdåkning: han var med i Finlands stafettlag på 4 x 10 km i Oslo 1952. Framgången i Oslo kompletterades av olympiskt silver i den individuella tävlingen i nordisk kombination. Sedan Hasu vann sina medaljer i Oslo har en och samma idrottare inte vunnit olympiska medaljer i både nordisk kombination och längdåkning.

Från VM i Lake Placid 1950 hämtade han hem guld och silver, precis som från Oslo: guldet kom i den individuella tävlingen i nordisk kombination, silvret i längdåkningens stafett 4 x 10 km. Hasu dominerade tävlingen i nordisk kombination vid Salpausselkäspelen under ett drygt halvt decennium. Han steg upp på podiets högsta pall i Lahtis åren 1948, 1949 och 1951−53.

Hasu valdes två gånger till Årets idrottare, 1948 och 1950.

Kalevi Heinilä (f. 16.2.1924)

Finländska idrottens Hall of Fame

More info about Kalevi Heinilä (f. 16.2.1924)
Kalevi Heinilä

Kalevi Heinilä

Kalevi Heinilä (f. 16.2.1924)

Kalevi Heinilä lade grunden för den idrottsvetenskapliga undervisningen vid Jyväskylä universitet, när branschens högsta undervisning på 1960-talet flyttades från Helsingfors till Jyväskylä. I praktiken förnyade han debatten inom den finländska motionskulturen. Nyckelbegreppet för Heinilä var en människocentrerad motionsplanering, under en period då styva organisationsstrukturer och grencentrering bromsade jämlikhetens avancemang. Hans omfattande litterära produktion och internationella aktivism samt modet att ta ställning till aktuella saker förde såväl tävlings- som motionsidrotten samhälleligt framåt.

Heinilä verkade som professor vid Jyväskylä universitet åren 1965−1987, som idrottsvetenskapliga fakultetens dekanus 1974−77 och som universitetets rektor 1977−82. Han verkade som sakkunnig inom ett flertal organisationer och var med om att grunda exempelvis den internationella idrottssociologiska kommissionen (ICSS). År 2008 grundades en fond i Kalevi Heiniläs namn för att främja barns fysiska lekkultur.

Veikko Huhtanen (1919–1976)

Finländska idrottens Hall of Fame

More info about Veikko Huhtanen (1919–1976)
Suomen urheilun Hall of Fame Veikko Huhtanen Urheilumuseo

3 kultamitalin ja 5 mitalin mies Huhtanen voimistelee renkailla Lontoon olympialaisissa 1948.

Veikko Huhtanen (1919–1976)

Gymnasten Veikko Huhtanen, som vann tre olympiska guld, är sin grens mest framgångsrika idrottare i Finlands olympiahistoria.

Höjdpunkterna i Huhtanens karriär inföll under olympiska spelen i London 1948, där han vann den mest uppskattade grenens mångkamp och delade segern på häst med två övriga finländare, Paavo Aaltonen och Heikki Savolainen. Huhtanen fick sitt tredje guld i lagtävlingen. Dessutom vann han silver på barr och brons på räck.

Huhtanen led av skador, men återhämtade sig ännu till VM i Basel 1950, där han vann silver på räck och i lagtävlingen. Huhtanens tävlingskarriär tog harmfullt slut på grund av en axelskada strax innan hemolympiaden i Helsingfors 1952.

Mika Häkkinen (F. 28.9.1968)

Finländska idrottens Hall of Fame

More info about Mika Häkkinen (F. 28.9.1968)
Suomen urheilun Hall of Fame Mika Häkkinen Urheilumuseo

Mika Häkkinen (F. 28.9.1968)

Mika Häkkinen är den enda finländaren som vunnit VM-titeln i bilsportens kungsklass Formel 1 två gånger.

Häkkinen firade VM-segern bakom ratten i sin McLaren två på varandra följade år, 1998 och 1999. Efter sitt första världsmästerskap utsågs den finländska stjärnan, som fått smeknamnet ”The Flying Finn”, till Årets idrottsman. Sitt andra mästerskap avgjorde Häkkinen smickrande nog i sista deltävlingen. Ännu under säsongen 2000 nådde han andra plats i VM-serien.

Häkkinens karriär inom bilsporten inleddes i karting-klasserna, där han vann sex finländska mästerskap under åren 1979−1988. Mästerskapet i Britanniens F3-serie år 1990 banade vägen för det unga löftet till Lotus F1-stall säsongen 1991 och därifrån vidare till McLaren år 1993. Häkkinens ärenden sköttes av förra världsmästaren Keke Rosberg. Den uppåtgående karriären och även hela livet höll på att få ett abrupt slut i en otäck avkörning i sista deltävlingen 1995 i Adelaide. Häkkinen återhämtade sig snabbt från den allvarliga skadan och var med redan i öppningstävlingen säsongen 1996. Karriärens första seger i en deltävling tog Häkkinen i säsongens sista deltävling 1997 i Jerez.

Häkkinen slutade i F1-serien 2001, men återvände ännu till tävlingsbanorna i DTM-serien 2005−2007 och vann tre deltävlingar. År 2009 premierades Häkkinen under Finlands Idrottsgala med det första specialpriset som Finlands idrotts sändebud.

Heikki Ikola (F. 9.9.1947)

Finländska idrottens Hall of Fame

More info about Heikki Ikola (F. 9.9.1947)
Suomen urheilun Hall of Fame Ikola Heikki Urheilumuseo

Heikki Ikola (F. 9.9.1947)

Heikki Ikola är alla tiders mest framgångsrika finländska skidskytteåkare. Under sin karriär vann Ikola fyra världsmästerskap, tre olympiska silver och tre VM-brons.

Ikola, som tjänstgjorde som befattningsofficer inom försvarsmakten, uppnådde sin första medalj i stortävlingar, silver i stafetten, under sin debuttävling i Sapporo 1972. I Anterselva vann Ikola världsmästerskapen i den individuella tävlingen på 20 kilometer samt i stafetten. Resultaten räckte till för att bli utnämnd till Årets idrottsman. Fyra år senare förnyade Ikola sin VM-titel på 20 km i Lillehammer.

Ikola bar Finlands fana under öppningsceremonin vid OS i Lake Placid 1980, men på tävlingsbanan blev framgången blygsam. Under skid-VM följande år i Lahtis återvände den gamla mästaren med stil till toppen och vann VM-guld på 20 km. Karriärens tredje världsmästerskap i hemmaspelen bar fram Ikola till Årets idrottsman 1981.

Volmari Iso-Hollo (1907–1969)

Finländska idrottens Hall of Fame

More info about Volmari Iso-Hollo (1907–1969)
Suomen urheilun Hall of Fame Iso-hollo Volmari Urheilumuseo

Volmari Iso-Hollo (1907–1969)

Volmari Iso-Hollo är tvåfaldig olympisk guldmedaljör på 3000 meter hinder. Han vann två olympiska medaljer även på 10 000 meter.

Iso-Hollo, som hade arbetarbakgrund, inledde sina framgångar på de internationella tävlingsbanorna under spartakiaden i Moskva 1928, där han löpte till seger på 3000 meter och 5000 meter. Sedan han övergått från AIF till FGIF vann Iso-Hollo sina olympiska guldmedaljer i två olympiska spel efter varandra: 1932 i Los Angeles och 1936 i Berlin. Iso-Hollos överlägsna seger i Los Angeles förhindrades inte ens av det faktum, att arrangörerna lät de tävlande löpa ett överlops varv.

Löparstjärnan, som växt upp i Kervo, var med om den legendariska trippelsegern på 10 000 meter under olympiska spelen i Berlin 1936, som utgjorde höjdpunkten för den finländska långdistanslöpningens guldålder. Iso-Hollo löpte hem bronset efter Ilmari Salminen och Arvo Askola.

Ludowika Jakobsson (1884–1968) & Walter Jakobsson (1882–1957)

Finländska idrottens Hall of Fame

More info about Ludowika Jakobsson (1884–1968) & Walter Jakobsson (1882–1957)
Suomen urheilun Hall of Fame Ludowika ja Walter Jakobsson Urheilumuseo

Ludowika Jakobsson (1884–1968) & Walter Jakobsson (1882–1957)

Konståkarparet Ludowika och Walter Jakobsson vann det självständiga Finlands första olympiska guldmedalj i Antwerpen 1920.

Walter Jakobsson från Helsingfors träffade i samband med sina ingenjörsstudier i Berlin 1908 tyskan Ludowika Eilers. Paret, som gift sig tre år senare, förtjusade med sina framträdanden publikerna i Central-Europas ispalats under åren innan första världskriget.

När de vann sin historiska guldmedalj i Antwerpen var paret Jakobsson redan i veteranåldern. Med sin konstnärliga skridskostil nådde paret trots allt ännu silverplatsen under vinter-OS i Chamonix 1924. Paret Jakobsson vann till slut tre världsmästerskap.

Martti Jukola (1900–1952)

Finländska idrottens Hall of Fame

More info about Martti Jukola (1900–1952)
Suomen urheilun Hall of Fame Martti Jukola Urheilumuseo

Martti Jukola (1900–1952)

Martti Jukola var sin tids mest berömda sportjournalist och en central dokumenterare och tolkare av den finländska idrottens gyllene år.

Jukola refererade i radion den finländska idrottens stora händelser från 1930-talet ända till början av 1950-talet. Det legendariska referatet av finländarnas trippelseger på 10 000 meter under Berlins olympiska spel 1936 söker sin like i idrottsmedians historia.

Jukola, som disputerat till filosofie doktor, var långvarig chefredaktör för idrottstidningen Suomen Urheilulehti. Han skrev även aktivt för tidningen Urheilija, som han varit med om att grunda. Den av Jukola redigerade boken Urheilun pikkujättiläinen inspirerade ett flertal unga idrottare att sträva till framgångar på tävlingsbanorna.

Matti Järvinen (1909–1986)

Finländska idrottens Hall of Fame

More info about Matti Järvinen (1909–1986)
Suomen urheilun Hall of Fame Matti Järvinen Urheilumuseo

Matti Järvinen (1909–1986)

Matti Järvinen dominerade spjutkastningsvärlden under 1930-talet.

Järvinen förbättrade världsrekordet i spjutkastning hela tio gånger efter varandra åren 1930−1936. Karriärens bästa resultat var slutligen 77,23. Han vann tre guldmedaljer i stortävlingar: olympiskt guld i Los Angeles 1932 och europeiska mästerskapen i Turin 1934 och Paris 1938.

Som kastartyp låg Järvinens styrka i en mångsidig idrottslig talang – snabbhet och smidighet mer än rå styrka. Verner ”Pappa” Järvinens son förmedlade efter sin karriär sin kunskap till följande spjutkastargenerationer i egenskap av tränare och idrottsinstruktör.

Verner Järvinen (1870-1941)

Finländska idrottens Hall of Fame

More info about Verner Järvinen (1870-1941)
Suomen urheilun Hall of Fame Werner Järvinen Urheilumuseo

Verner Järvinen (1870-1941)

Diskuskastaren Verner Järvinen var första finländska olympiasegraren i friidrott.

Verner Järvinen var en känd atlet i hela landet redan innan den moderna sporten började slå rot i Finland. Under mellanspelen i Aten 1906 vann han Finlands första olympiska medaljer i friidrott: guld i antik diskuskastning samt brons i diskuskastning. Under Londons olympiska spel 1908 vann han ännu brons i antik diskuskastning.

Smeknamnet ”Pappa” inlöste Järvinen genom att träna sin återväxt till toppen av den internationella friidrotten. Av Verner Järvinens och Thyra Maria Leanders fyra söner kom tre att representera Finland vid olympiska spel och två av dem nådde medaljplaceringar. Akilles Järvinen nådde silver i tiokamp i Amsterdam 1928 och i Los Angeles. Matti Järvinen vann guld i spjutkastning i Los Angeles 1932 och förbättrade sin grens världsrekord tio gånger i följd under åren 1930−1936.

Eino Kaakkolahti (1929-2014)

Finländska idrottens Hall of Fame

More info about Eino Kaakkolahti (1929-2014)
Suomen urheilun Hall of Fame Eino Kaakkolahti Urheilumuseo

Eino Kaakkolahti (1929-2014)

Eino Kaakkolahti spelade rekordartade 16 Öst-Väst -matcher i boboll under åren 1948-64.

Kaakkolahti spelade hela 18 säsonger i FM-serien, av vilka tio hade medaljskimmer. Finska mästerskapet vann han i Jyväskylän Kiris skjorta fyra gånger (1953 samt 1956−58). I prisskåpet samlades dessutom tre FM-silver och tre FM-brons.

Kaakkolahtis mångsidighet som bobollsspelare visade sig däri att han blev skyttekung 1953 och sex gånger erhöll titeln årets klockare – den första 1951 och den sista under avslutningssäsongen 1964. Kaakkolahti var känd för sina höga stolpar och svåra skruvade passningar, som krävde fingerfärdighet. Han valdes till årets bobollsspelare år 1961.

Kaakkolahtis antal spelade Ös-Väst -matcher överträffades först år 2008 av Toni Kohonen.

Elin Kallio (1859–1927)

Finländska idrottens Hall of Fame

More info about Elin Kallio (1859–1927)
Suomen urheilun Hall of Fame Elin Kallio Urheilumuseo

Elin Kallio (1859–1927)

Elin Kallio lade grunden till den världsberömda finländska kvinnogymnastikrörelsen.

Sedan hon studerat till gymnastiklärare 1876, grundade Kallio (f. Waenerberg) den första nordiska kvinnogymnastikföreningen i Helsingfors, Gymnastikföreningen för fruntimmer i Helsingfors. År 1896 grundades på Kallios initiativ Finska Kvinnors Gymnastikförbund, vars ordförande hon var fram till år 1917. Förbundets namn ändrades senare till Förbund för fysisk fostran för Finlands kvinnor. Kallio hade också en central roll i skapandet av branschens inhemska läroböcker.

Den starka kvinnogymnastikrörelsen hör till särdragen inom den finländska idrottskulturen. Kallios ihärdighet var en av rörelsens mest centrala bakgrundskrafter: hon var ofta tvungen att kämpa mot mansgymnastikens auktoriteter för att säkra kvinnornas gymnastikmöjligheter. Kallios strävan var också att hålla stånds- och språkstridigheter utanför kvinnogymnastikrörelsen, utan att helt lyckas därmed.

Kaarlo Kangasniemi (F. 4.2.1941)

Finländska idrottens Hall of Fame

More info about Kaarlo Kangasniemi (F. 4.2.1941)
Suomen urheilun Hall of Fame Kaarlo Kangasniemi Urheilumuseo

Kaarlo Kangasniemi (F. 4.2.1941)

Kaarlo Kangasniemi är Finlands första olympiska medaljör i tyngdlyftning. ”Guld-Kalle” var den enda finländaren som vann guld i OS i Mexiko 1968.

Kaarlo Kangasniemi hör till det fåtal finländska idrottare, som under sin karriär vunnit guld i olympiska spelen, VM och EM. Kangasniemi vann VM- och EM-guld 1969, genast efter framgången i Mexiko. I slutet av året utsågs han till världens bästa tyngdlyftare. Kangasniemi förnyade sin EM-titel 1970.

Kangasniemi är den enda tyngdlyftaren i världen, som gjort världsrekord i såväl ungdoms-, herr- och veteranklassen. Han förbättrade världsrekordet sammanlagt 19 gånger, av vilka 17 i den allmänna klassen. Utöver det olympiska guldet uppnådde Kangasniemi inalles 40 VM- och EM-medaljer i olika lyftkategorier.

Kangasniemi valdes till Årets idrottsman 1968 och 1969. Dessa år valdes han också till mest populära finländare och 1969 till den bästa nordiska idrottaren. Kaarlo Kangasniemis bror Kauko Kangasniemi var också medaljör i stortävlingar och världsrekordhållare i tyngdlyftning.

Veikko Kankkonen (F. 5.1.1940)

Finländska idrottens Hall of Fame

More info about Veikko Kankkonen (F. 5.1.1940)
Suomen urheilun Hall of Fame Veikko Kankkonen Urheilumuseo

Veikko Kankkonen (F. 5.1.1940)

Veikko Kankkonen uppnådde år 1964 som första finländska backhoppare två medaljer från samma olympiska spel.

Kankkonen fick sina första lärdomar inom skidsporten i sina födelsetrakter i Sotkamo, men han växte upp till en framgångsrik backhoppare i grenens finländska centralort Lahtis. Han följde Lahden Hiihtoseuras äldre rödskjortor i fotspåren och växte upp som segrare i Salpausselkäspelen redan som 20-åring.

Under sin bästa vinter 1964 vann Kankkonen allt som var möjligt: tysk-österrikiska backveckan, olympiskt guld och silver i Innsbruck samt första placeringar i tävlingarna i Salpausselkä och Holmenkollen. Ingen finländsk backhoppare hade tidigare dominerat en hel tävlingssäsong på motsvarande sätt.

Vid sidan av backhoppningen spelade Kankkonen under två säsonger boboll på FM-nivå med Lahden Maila-Veikot. Han vann seriens statistik över frivarv år 1963. Efter sin hopparkarriär uppnådde Kankkonen FM-brons i lagtävling i golf 1977 och 1978.

Kaarina Kari (1888–1982)

Finländska idrottens Hall of Fame

More info about Kaarina Kari (1888–1982)
Suomen urheilun Hall of Fame Kaarina Kari Urheilumuseo

Kaarina Kari (1888–1982)

Professor Kaarina Kari är en banbrytare inom den finländska kvinnoidrotten, inom friluftslivet och fjällvandringen.

Kari blev gymnasiklärare år 1911 och skaffade sig behörighet som läkare år 1925. Under sin levnad skrev hon tiotals böcker om gymnastik och hälsa.

Kari verkade som ordförande för Finska Kvinnors Förbund för Fysisk Fostran (SNLL) i hela 33 år (1921−1954). Under sin livstid erhöll hon alla de högsta hedersbetygelserna inom idrottsbranschen: till dem hörde bland annat Finlands idrotts stora förtjänstkors 1954 och professors hederstitel 1959. Kari promoverades år 1969 av Jyväskylä universitet till Finlands första hedersdoktor i idrottsvetenskap, tillsammans med Urho Kekkonen och Lauri ”Tahko” Pihkala.

Det internationella relationsnätverk som Kari skapade, förbättrade uppskattningen av den finländska kvinnogymnastiken utanför Finlands gränser. Hennes aktivitet låg även bakom grundandet av SNLL:s idrottsinstitut Kisakallio år 1949 på Björnsö.

Tanja Kari (F. 30.8.1971)

Finländska idrottens Hall of Fame

More info about Tanja Kari (F. 30.8.1971)
Tanja Kari ©Finlands paralympiska kommitté

Tanja Kari ©Finlands paralympiska kommitté

Tanja Kari (F. 30.8.1971)

Längdåkaren Tanja Kari (f. Tervonen) vann elva paralympiska guld under tre decennier. Kari valdes till världens bästa handikappidrottare år 1998.

Karis segertåg inleddes under paralympiska spelen i Innsbruck 1988 på fem kilometer och fortsatte ända till spelen i Salt Lake City 2002. Såväl i Nagano 1998 som i Salt Lake City 2002 vann Kari samtliga sina tre individuella tävlingar. Båda åren valdes hon till Finlands bästa handikappidrottare.

Kari invaldes år 2006 som andra finländska idrottare i Internationella paralympiska kommitténs Hall of Fame. Efter sin idrottskarriär har Kari verkat inom den internationella antidopningsnämnden WADA och i Internationella paralympiska kommitténs idrottskommittéer.

Tanja Kari är den första handikappidrottaren, som invalts i Finlands idrotts Hall of Fame-hedersgalleriet.

Pertti Karppinen (F. 17.2.1953)

Finländska idrottens Hall of Fame

More info about Pertti Karppinen (F. 17.2.1953)
Suomen urheilun Hall of Fame Pertti Karppinen Urheilumuseo © Helge Heinonen

Pertti Karppinen © Helge Heinonen

Pertti Karppinen (F. 17.2.1953)

Trefaldiga olympiasegraren Pertti Karppinen är Finlnds bästa roddare genom tiderna.

Karppinen vann nio medaljer i stortävlingar under sin karriär. Förutom de tre olympiska gulden hittar man sex VM-medaljer i den 201 cm långa roddarjättens prisskåp: två guld, tre silver och ett brons.

I OS i Montreal 1976 förorsakade Karppinen en jättelik överraskning genom att vinna gulmedaljen i singelsculler. I Moskva 1980 förnyade han sin olympiaseger med en överlägsen prestation. I Los Angeles 1984, precis som i Moskva 1980, steg Karppinen fram som segrare med hjälp av en stark slutspurt.

Karppinen vann världsmästerskapet i singel år 1979 och 1985, VM-silver 1977 och 1986 samt VM-brons 1987. År 1981 rodde han tillsammans med brodern Reima hem VM-silver i dubbelsculler. Karppinen, som deltagit i fem olympiska spel, valdes till Årets idrottsman 1979 och 1980.

Marja-Liisa Kirvesniemi (F. 10.9.1955)

Finländska idrottens Hall of Fame

More info about Marja-Liisa Kirvesniemi (F. 10.9.1955)
Suomen urheilun Hall of Fame Marja-Liisa Kirvesniemi Urheilumuseo © Helge Heinonen

Marja-Liisa Kirvesniemi © Helge Heinonen

Marja-Liisa Kirvesniemi (F. 10.9.1955)

Marja-Liisa Kirvesniemi (f. Hämäläinen) är Finlands mest framgångsrika kvinnliga idrottare genom tiderna.

Marja-Liisa Hämäläinen skrev olympiahistoria i Sarajevo 1984 genom att vinna samtliga tre individuella tävlingar i damernas längdåkning: 5 km, 10 km och 20 km. Den framgångsrika karriären fortsatte härefter ännu i 10 år. Karriärens saldo i stortävlingar blev till slut sju olympiamedaljer och åtta VM-medaljer.

En av höjdpunkterna i Kirvesniemis karriär sågs i skid-VM i Lahtis 1989, där hon ledde Finland till trippelseger på 10 km klassisk stil. I samma spel skidade hon också i damernas segerrika stafettlag, liksom i föregående VM på hemmaplan 1978. Skidlegenden vann den totala världscupen två gånger under sin karriär.

Marja-Liisa Kirvesniemi avslutade sin skidkarriär med två olympiska brons i Lillehammer 1994. Hon blev samtidigt den första damidrottaren, som under sin karriär deltog i sex olympiska vinterspel (1976−1994).

Hannes Kolehmainen (1889–1966)

Finländska idrottens Hall of Fame

More info about Hannes Kolehmainen (1889–1966)
Suomen urheilun Hall of Fame Hannes Kolehmainen Urheilumuseo

Hannes Kolehmainen (1889–1966)

Hannes Kolehmainen löpte hem tre guldmedaljer under Stockholms olympiska spel 1912. Som den första finländska storlöparen var han med om att lägga grunden till den finländska distanslöpningens gyllene år under det följande decenniet.

Det mest oförglömliga av Kolehmainens guldlopp var finalen på 5000 meter, där han slog fransmannen Jean Bouin först på upploppet med den nya världsrekordtiden 14.36,6. Kolehmainens och övriga finländska idrottares hjältedåd i Stockholm gav bränsle åt den finländska nationalkänslan under åren före självständigheten.

Kolehmainen återvände från Stockholm via omvägar. Olympiahjälten återvände inte till hemlandet efter de olympiska spelen, utan reste till Förenta Staterna för att pröva sina färdigheter. Den ”leende finländaren” skördade lagrar under 1910-talet som de nordamerikanska ban- och gatuloppens kung.

År 1920 krönte Kolehmainen sin löparkarriär genom att vinna guldmedalj i maraton under Antwerpens olympiska spel.

Jari Kurri (F. 18.5.1960)

Finländska idrottens Hall of Fame

More info about Jari Kurri (F. 18.5.1960)
Suomen urheilun Hall of Fame Jari Kurri Urheilumuseo

Jari Kurri (F. 18.5.1960)

Jari Kurri är den första finländska ishockeyspelaren, som nådde stjärnstatus i den nordamerikanska ishockeyligan NHL. Man lärde känna Jari Kurri i Finland redan år 1978, då han gjorde segermålet för Finland i EM-finalen för U-18 år 1978. Två år senare inledde hockeylöftet sin NHL-karriär i Edmonton Oilers, där han placerades i Wayne Gretzkys kedja som ytter.

Gretzky och Kurri blev under 1980-talet ett av NHL-historiens mest effektiva radarpar. Kurri firade seger i Stanley Cup hela fem gånger med Edmonton (1984, 1985, 1987, 1988 och 1990), den sista utan superhjälten Gretzky, som flyttat annanstans.

Kurri representerade senare i NHL även Los Angeles Kings, New York Rangers, Mighty Ducks of Anaheim samt Colorado Avalanche. Han avslutade sin NHL-karriär år 1998, sedan han samlat i hop poängen 601+797=1398. Poängen var då de bästa, som någon europeisk spelare någonsin nått upp till.

Med Finlands landslag nådde Jari Kurri VM-silver 1994 och olympiskt brons i Nagano 1998. År 2001 invaldes han som första finländska spelaren i NHL:s Hockey Hall of Fame. Åren 2002−06 verkade Jari Kurri i Internationella olympiska kommitténs idrottarkommission.

Janne Lahtela (f. 28.2.1974)

Finländska idrottens Hall of Fame

More info about Janne Lahtela (F. 28.2.1974)
Janne Lahtela Suomen urheilun Hall of Fame Urheilumuseo Giuliano Bevilacqua

Janne Lahtela Salt Lake City Olympic Games 2002

Janne Lahtela (f. 28.2.1974)

Janne Lahtela är den enda finländaren, som vunnit guld i vinter-OS i andra än nordiska skidgrenar. Lahtela vann i freestyle i Salt Lake Citys olympiska spel 2002.

Lahtela, som under sin karriär vann fyra medaljer i stortävlingar, deltog fem gånger i olympiska spel. År 1998 i Nagano nådde han olympiskt silver i puckelpist, som förbättrades till guld fyra år senare i Salt Lake City. Olympiakarriären inleddes 1992 i Albertville och avslutades 2006 i Turin, där han var Finlands fanbärare under invigningsceremonin.

Lahtelas väg mot toppen inleddes i Meiringens VM-pister i Schweiz 1999, där han vann guld i puckelpist och silver i puckelpistens partävling. Den lovande åkaren hade på ungdomsnivå vunnit två VM-titlar och två brons.

Lahtela tävlade slutligen 17 säsonger i världscupen och vann den sammanlagda tävlingen i puckelpist tre gånger. Den sammanlagda tävlingen i partävlingen hemförde han två gånger. Lahtela vann 23 deltävlingar.

Lahtela avslutade sin aktiva karriär år 2006. Redan samma år på hösten började han som tränare för det japanska freestylelandslaget. Under ledning av sin finländska tränare vann Japan sju medaljer i stortävlingar. År 2015 övergick Lahtela till att bli tränare för Finlands landslag.

Tiina Lillak (f. 15.4.1961)

Finländska idrottens Hall of Fame

More info about Tiina Lillak (F. 15.4.1961)
Suomen urheilun Hall of Fame Tiina Lillak Urheilumuseo

Tiina Lillak (f. 15.4.1961)

Tiina Lillak är den första finländska världsmästaren i friidrott. Hon nådde den bragden genom att vinna damernas spjuttävling under de första friidrotts-VM i Helsingfors 1983.

Världsrekordet 72,40 från föregående sommar hade redan förebådat framgång i hemspelen. Lillak förbättrade resultatet i juni 1983 i Tammerfors: världsrekordet 74,76 förblev finländskt rekord ända fram till att spjutmodellen ändrade 1999. Spjutstjärnan, som vann samtliga sina tävlingar under säsongen 1983, valdes självskrivet till Årets idrottsman 1983.

Lillak vann sin andra medalj i stortävlingar under OS i Los Angeles, där hon trots skador kämpade till silver. Lillak kom nära medalj även senare: hon nådde fjärde plats i EM 1982 och 1986 och blev sjätte i VM 1987.

Tina Lillaks karriär resulterade i ett utmärkt saldo: förutom framgångarna i stortävlingar samlade hon på sig sju finländska mästerskap, av vilka det sista 1990. I Finska Idrottsförbundets nätomröstning 2006 valdes Lillak till århundradets finländska kvinnliga friiidrottare.

Curt Lincoln (1918–2005)

Finländska idrottens Hall of Fame

More info about Curt Lincoln (1918–2005)
Suomen urheilun Hall of Fame Curt Lincoln Urheilumuseo

Curt Lincoln (1918–2005)

Den finländska bilsportens Grand Old Man, Curt Lincoln, vann det legendariska Djurgårdsloppet 14 gånger.

Djurgårdsloppet var länge höjdpunkten i det finländska motorsportsåret och Lincoln var ”Djurans” klarast lysande stjärna. Loppet, som arrangerades första gången 1932, lockade årligen tiotusentals åskådare till banan, som löpte i närheten av Helsingfors centrum. Tävlingen arrangerades vanligen på mors dag.

Lincoln började med bilsporten först på äldre dagar och sågs i Djuran för första gången år 1949. Två år senare firade han sin första seger. Segertåget fortsatte obrutet fram till år 1963, då tävlingen avbröts strax efter starten till följd av en masskollission, som krävde Örjan Atterbergs liv. Efter den tragiska händelsen slutade man arrangera loppen.

Lincoln började själv planera en ersättare för loppen. Tre år senare, år 1966, öppnades under Lincolns ledning motorbanan i Käinby.

Pentti Linnosvuo (1933–2010)

Finländska idrottens Hall of Fame

More info about Pentti Linnosvuo (1933–2010)
Suomen urheilun Hall of Fame Pentti Linnosvuo Urheilumuseo

Pentti Linnosvuo (1933–2010)

Dubbla olympiasegraren Pentti Linnosvuo är Finlands mest framgångsrika skytt genom tiderna.

Linnosvuo blev Finlands första olympiasegrare i skytte i Melbourne 1956. Guldmedaljen var en överraskning, för den kom i hans sidogren fripistol. I sin paradgren olympiapistol placerade sig Linnosvuo som fjärde och förbättrade därmed något sin femte placering från Helsingfors-OS 1952.

I Rom 1960 fortsatte Linnosvuo sin medaljsvit genom att vinna silver i olympiapistol. I Tokyo 1964 vann han äntligen olympiskt guld i sin paradgren. I sina femte olympiska spel i Mexiko 1968 fungerade Linnosvuo som fanbärare för den finländska truppen.

Utöver sina två olympiasegrar uppnådde Linnosvuo ett VM-guld och två brons i olika pistolgrenar. Han vann sex nordiska mästerskap och 16 FM-titlar under åren 1951−67.

Jari Litmanen (f. 20.2.1971)

Finländska idrottens Hall of Fame

More info about Jari Litmanen (F. 20.2.1971)
Suomen urheilun Hall of Fame Jari Litmanen Urheilumuseo

Jari Litmanen (f. 20.2.1971)

Jari Litmanen är den första finländska fotbollsspelaren som nått världstoppen.

Ajax från Amsterdam skaffade sig Lahden Reipas lärjunge till sina led 1992. Litmanen spelade till en början i föreningens reservlag, men steg inför säsongen 1993−1994 som en komet till representationslaget: Ajax stod vid slutet av säsongen som Hollands mästare och Litmanen var målkung i huvudserien.

Under de följande säsongerna susade det i hela Europa omkring den finländska smygforwarden. Ajax vann med sitt unga lag sensationellt Mästarligan 1995. Litmanen var nyckelspelaren i laget, som kryllade av avancerande stjärnor. Han fick tredje mest röster i France Football-tidningens omröstning om Europas bästa fotbollsspelare (Ballon d´Or). I Finland valdes han till Årets idrottsman, som den första representanten för en lagsport. Ajax nådde finalen i Mästarligan även säsongen 1995−1996 och Litmanen var ligans målkung med nio mål.

Skador lade en skugga över Litmanens senare karriär. Från Ajax flyttade han till FC Barcelona och spelade senare bl.a. i Liverpool, där han säsongen 2001 vann både UEFA-cupen och engelska FA-cupen. Från Liverpool återvände Litmanen till Ajax, där han vann sitt femte holländska mästerskap år 2004. Den storslagna karriären avslutades 2011 i HJK:s led med segrar i Tipsligan och finska cupen.

Den långvariga landslagskaptenen leder statistiken både beträffande spelade landskamper (132) och gjorda mål (32).

Tauno Luiro (1932–1955)

Finländska idrottens Hall of Fame

More info about Tauno Luiro (1932–1955)
Suomen urheilun Hall of Fame Tauno Luiro Urheilumuseo

Tauno Luiro (1932–1955)

Tauno Luiros världsrekordhopp var den finländska backhoppningens första internationella stordåd.

Nittonåringen Tauno Luiro från Rovaniemi blev berömd vintern 1951. Luiro hade vunnit ungdomsklassen i finska mästerskapen och i flygbacken i Oberstdorf tänjde han sitt hopp till världsrekordlängden 139 meter. Aldrig tidigare hade någon finländare flugit med skidor på fötterna ens hundra meter.

Luiros resultat var i kraft som världsrekord i tio år: rekordet bröts år 1961 av Jugoslaviens Jože Šlibar, som flög 141 meter i samma backe. Luiro såg inte själv sitt rekord falla. Han avled av lungtuberkulos och sockersjuka endast som 23-åring år 1955, just då den finländska backhoppningen stod på tröskeln till sitt internationella genombrott.

Aappo Luomajoki (1845–1919)

Finländska idrottens Hall of Fame

More info about Aappo Luomajoki (1845–1919)
Suomen urheilun Hall of Fame Aappo Luomajoki Urheilumuseo

Aappo Luomajoki (1845–1919)

Småbrukaren Aappo Luomajoki från Haapavesi var Finlands första storskidare.

Luomajoki skaffade sig grundkondition genom jordbruksarbete, såsom brukligt var på den tiden. Skidträning fick han i form av milslånga tjäderjakter. Luomajoki var redan i oldboysålder, då man i Finland började arrangera stora skidtävlingar. I de första skidtävlingarna i Uleåborg 1889 vann han som 44-åring.

Luomajoki fortsatte att tukta de yngre skidåkarna ännu en längre tid. Priserna som han vann i skidtävlingar medförde ett trevligt tillskott till familjens försörjning. Luomajoki vann skidtävlingen i Uleåborg för andra gången 1891. Följande år visade han i Helsingfors modell för hur man åker skidor. Samma år skulle han ha sänts som Finlands representant till de första internationella skidtävlingarna i Stockholm, men resan inhiberades på grund av sjukdom. Luomajoki lämnade tävlingsbanorna först som 51-åring.

Juha Mieto (f. 20.11.1949)

Finländska idrottens Hall of Fame

More info about Juha Mieto (F. 20.11.1949)
Suomen urheilun Hall of Fame Juha Mieto Urheilumuseo © Helge Heinonen

Juha Mieto © Helge Heinonen

Juha Mieto (f. 20.11.1949)

Juha Mieto vann den finländska idrottshistoriens mest berömda silvermedalj i vinter-OS i Lake Placid 1980.

Jätten från Kurikka vann aldrig under sin karriär den individuella guldmedalj i stortävlingar, som han eftertraktade. Däremot förlorade han en medalj desto mera oförglömligt. På 15 kilometer i Lake Placid blev Mieto endast en hundradedelssekund efter Sveriges Thomas Wassberg. Sedan han återhämtat sig, kallade han sin olympiamedalj för ”världens mest glänsande silver”. Under samma spel vann Mieto silver även på 50 kilometer. I stafetten på 4 x 10 kilometer lyfte han under ankarsträckan Finland från fjärde plats till brons.

Under sin karriär tävlade Mieto i fyra olympiska spel (1972−1984). Han nådde sin mest strålande prestation under karriären på stafettens andra sträcka under OS i Innsbruck 1976. Den 197 cm långa skidarjätten gick ut som femte man, men lyfte Finland till en dryg ledning som höll hela vägen. I det segerrika stafettlaget ingick dessutom Matti Pitkänen, Pertti Teurajärvi och Arto Koivisto.

Under sin karriär vann Mieto 19 FM-guld och nio medaljer i stortävlingar, av vilka fem på olympiabanor och fyra i VM. Han var framgångsrik även i längdåkningens inofficiella världscup, vars sammanlagda tävling han vann 1976 och 1980.

Kaija Mustonen (f. 4.8.1941)

Finländska idrottens Hall of Fame

More info about Kaija Mustonen (F. 4.8.1941)
Suomen urheilun Hall of Fame Kaija Mustonen Urheilumuseo

Kaija Mustonen (f. 4.8.1941)

Kaija Mustonen är Finlands mest framgångsrika kvinnliga hastighetsåkare.

Mustonen inpassade sin kondition lämpligen just till olympiaåren. Hon vann alla sina fyra medaljer från stortävlingar under olympiska spel: silver och brons i Innsbruck 1964 samt guld och silver i Grenoble 1968. Under de sistnämnda spelen vann Mustonen på sin paradsträcka 1500 meter och blev samtidigt Finlands enda guldmedaljör. Båda åren valdes hon också till Årets kvinnliga idrottare.

Mustonen deltog tio gånger i VM-tävlingar. Som bäst var hon fjärde på VM-isen. Finska mästerskapet vann Mustonen sju gånger i rad 1962−68; mästerskap på olika sträckor vann hon 23. Hon förbättrade finska rekord sammanlagt 24 gånger.

Timo Mäkinen (1938–2017)

Finländska idrottens Hall of Fame

More info about Timo Mäkinen (1938–2017)
Suomen urheilun Hall of Fame Timo Mäkinen Urheilumuseo

Timo Mäkinen (1938–2017)

Timo Mäkinen ledde den finländska rallysportens internationella genombrott.

När rally blev en ny framgångsgren för Finland i mitten av 1960-talet, var Timo Mäkinen den mest lysande finländska stjärnan. Mäkinen vann det legendariska Monte Carlo-rallyt som första finländare år 1965. Samma år uppnådde han den första av sina fyra segrar i Jyväskylä-rallyt.

Mäkinen visade sin mångsidiga skicklighet genom att uppnå framgång såväl i en Morris Mini med framhjulsdrift, som i en Ford Escort med bakhjulsdrift. Med den senare bilen vann han också sina största segrar.

På Mäkinens tid tävlade man inte om det individuella världsmästerskapet, men i VM-serien mellan olika bilmärken vann han fyra deltävlingar under 1970-talet. Av dem kom tre i följd i Britanniens berömda RAC-rally.

Mäkinen gjorde rallyhistoria också i Jyväskylä-rallyt 1967 i en säregen episod. Förarlegenden drev på sin bil genom nästan hela den långa Ouninpohja-specialsträckan med motorhuven öppen, men lyckades trots sikthindret hålla samma fart som toppförarna.

Elmer Niklander (1890–1942)

Finländska idrottens Hall of Fame

More info about Elmer Niklander (1890–1942)
Suomen urheilun Hall of Fame Elmer Niklander Urheilumuseo

Elmer Niklander (1890–1942)

Elmer Niklander vann inalles fyra olympiska medaljer i diskuskastning och kulstötning.

”Kanonen från Oitti” var en av Finlands mest kända idrottshjältar under drygt 15 års tid. Niklanders olympiaskörd skulle med största sannolikhet ha varit ännu större, om karriärens bästa år inte hade sammanfallit med första världskriget. Under olympiska spelen i Berlin 1916 skulle Niklander ha varit mästarfavorit i såväl diskus som kula, men spelen inhiberades till följd av världskriget.

År 1911 kastade Niklander inofficiellt världsrekord i diskus med resultatet 44,01. Följande år under Stockholms olympiska spel blev han till följd av vristskada tvungen att nöja sig med silver i diskustävlingen med vardera handen, där landsmannen Armas Taipale hemförde segern. I kulstötning med vardera handen vann han brons.

I Antwerpen 1920 fick Niklander i kulstötning nöja sig med silver efter sin unga utmanare Ville Pörhölä, men i diskuskastning vann han sin länge eftertraktade olympiaseger. Niklander avslutade sitt tävlande 1924, sedan han vunnit hela 44 finländska mästerskap i olika kastgrenar.

Paavo Nurmi (1897–1973)

Finländska idrottens Hall of Fame

More info about Paavo Nurmi (1897–1973)
Suomen urheilun Hall of Fame Nurmi Paavo Urheilumuseo

Paavo Nurmi (1897–1973)

Paavo Nurmi är Finlands genom tiderna mest framgångsrika olympiaidrottare. ”Den flygande finländaren” var på 1920-talet en av världens mest berömda idrottare. Under tre olympiska spel 1920−28 vann Nurmi hela nio guldmedaljer. Nurmi löpte 20 officiella världsrekord på individuella distanser på utomhusbanor, och närmare 30 inofficiella rekord på inomhusbanor.

De mest berömda hjältedåden under karriären gjorde Nurmi under olympiasommaren 1924. I juni löpte han på Djurgårdens bana i Helsingfors inom en timme världsrekorden på 1500 och 5000 meter. Under olympiska spelen i Paris en månad senare vann Nurmi guld i samtliga sina fem tävlingar. Under följande vinter, år 1925, löpte Nurmi under turnén i Nord-Amerika 55 tävlingar och vann 51 av dem.

Nurmis internationella karriär slutade på ett snöpligt sätt 1932. Den gamla mästaren förberedde sig för olympiamaraton i Los Angeles, men han förklarades tävlingsoduglig till följd av professionalism.

Liisa Peltola (f. 4.4.1951)

Finländska idrottens Hall of Fame

More info about Liisa Peltola (F. 4.4.1951)
Suomen urheilun Hall of Fame Liisa Veijalainen Urheilumuseo

Liisa Veijalainen

Liisa Peltola (f. 4.4.1951)

Liisa Peltola (tidigare Veijalainen, f. Liukkonen) vann som första finländare individuellt världsmästerskap i orientering.

Peltola var en av de mest framgångsrika finländska kvinnoidrottarna på 1970-talet. Åren 1972−81 erövrade hon sammanlagt åtta VM-medaljer: fyra guld, fyra silver. Tre av medaljerna kom i individuella tävlingar.

Sin första VM-titel vann Peltola i damernas stafettlag 1972. Fyra år senare gjorde hon finländsk idrottshistoria geom att vinna VM-guld i individuella tävlingen, och kompletterade med silvermedalj i stafetten. Den framgångsrika karriären fortsatte, sedan hon fött sin första son, med individuellt VM-silver och stafettguld 1978. Följande år firade Peltola samma medaljer i hemtävlingarna i Tammerfors. Från VM 1981 hemförde hon ännu silver i stafetten.

I de nordiska mästerskapen vann Peltola ett guld och två silver. I FM-tävlingarna åren 1973−86 plockade hon hem ett fullt dussin mästerskap, av vilka två kom i nattorientering och fyra i stafetten.

Robert Petersen (1928–2003)

Finländska idrottens Hall of Fame

More info about Robert Petersen (1928–2003)
Suomen urheilun Hall of Fame Robert Petersen Urheilumuseo

Robert Petersen (1928–2003)

Amerikafödda Robert ”Petteri” Petersen spelade en central roll när basket slog rot i den finländska jordmånen.

Han var uppväxt i Brigham Young University, berömt inom basket, och kom till Finland 1949 som mormonmissionär. Mormonmissionärerna bildade ett uppvisningslag, som vid sidan av religionen även spred basketens glädjebudskap runtom i Finland. År 1952 fungerade Petersen som assisterande tränare för Finlands basketlandslag under Helsingfors olympiska spel.

Petersen återvände till Förenta Staterna år 1959. Assisterande tränaren Petersen och cheftränaren Kalevi Tuominen ledde basketlandslaget via kval till OS i Tokyo 1964, där Finland blev elfte. Tre år senare tränade samma duo Finland till hemma-EM, då Finland också nådde en historisk sjätte plats.

Petersen blev cheftränare för landslaget 1969, och stannade på den posten, med undantag av ett mellanår, fram till år 1982. Petersen verkade fram till 1990-talet som Finska Basketförbundets skolnings- och träningschef och inverkade märkbart på flera generationer av finländska spelare och tränare.

Lauri Pihkala (1888–1981)

Finländska idrottens Hall of Fame

More info about Lauri Pihkala (1888–1981)
Suomen urheilun Hall of Fame Lauri Pihkala Urheilumuseo

Lauri Pihkala (1888–1981)

Lauri ”Tahko” Pihkala lämnade många bestående spår i den finländska idrotten. Den banbrytande sportjournalisten utvecklade bobollsspelet och påverkade centralt träningsverksamheten inom flera grenar.

Tahko Pihkala representerade Finland som idrottsman både i Londons olympiska spel 1908 och i Stockholm 1912: hans paradgrenar var bland annat höjdhopp samt 400 och 800 meters löpning. Efter Stockholm övergick Pihkala gradvis från idrottsman till tränare. Han införde en spirande professionalism i den finländska friidrottsträningen och verkade senare som planerare av arméns och skyddskårernas idrottsundervisning. Sitt mest betydelsefulla livsverk gjorde han dock som sportjournalist och produktiv idrottsfilosof. Enligt Pihkala hade idrottsframgång inget värde, om den inte samtidigt medförde en höjning av hela folkets kondition.

Tahkos mest berömda skapelse är bobollsspelet, vars regler han skapade i början av 1920-talet genom att kombinera amerikansk baseball med element ur inhemska folkliga spel. Organisationen Suomen Latu samt skolornas skidturer tillkom på den skidälskande Pihkalas initiativ; avsikten var att värna om folkhälsan. Till Pihkalas förtjänster kan man också räkna tillkomsten av den finländska skidsportens center i Salpausselkä i Lahtis samt grundandet av Finlands Idrottsinstitut i Vierumäki.

Kustaa Pihlajamäki (1902–1944)

Finländska idrottens Hall of Fame

More info about Kustaa Pihlajamäki (1902–1944)
Suomen urheilun Hall of Fame Pihlajamäki Kustaa Urheilumuseo

Kustaa Pihlajamäki (1902–1944)

Kustaa Pihlajamäki var under mellankrigsåren den mest berömda brottaren i världens bästa brottningsnation.

Pihlajamäki vann olympisk guldmedalj i Paris 1924 och en andra 12 år senare i Berlin 1936. Från Amsterdam 1928 hemförde han silvermedalj. Den i Nurmo födda poliskonstapeln behärskade båda brottningsformerna: i olympiska spelen tävlade han alltid i fribrottning, i EM oftast i grekisk-romersk brottning. Under åren 1931−39 vann Pihlajamäki hela nio europeiska mästerskap.

Pihlajamäki, känd för sin goda teknik och smidighet, hörde till en berömd brottarsläkt. Hans kusin Hermanni vann olympiskt guld i fribrottning i Los Angeles 1932. Kustaa Pihlajamäkis levnadsbana tog slut i förtid: han avled i bukhinneinflammation som 41-åring.

Tomi Poikolainen (f. 27.12.1961)

Finländska idrottens Hall of Fame

More info about Tomi Poikolainen (F. 27.12.1961)
Suomen urheilun Hall of Fame Tomi Poikolainen Urheilumuseo© Helge Heinonen

Tomi Poikolainen © Helge Heinonen

Tomi Poikolainen (f. 27.12.1961)

Tomi Poikolainen är den enda finländska olmpiasegraren i bågskytte och Finlands genom tiderna yngsta guldmedaljör i sommarspelen.

Trots att han endast var 18 år, var Poikolainen inte debutant i stortävlingar under OS i Moskva 1980: två år tidigare hade han vunnit EM-silver i lagtävling som endast 16-åring. I Moskva krävdes det erfarenhet av att hålla nerverna i stortävlingar, eftersom Poikolainen endast var sjunde efter första tävlingsdagen. Placeringen förbättrades under varje av de fyra tävlingsdagarna, och under den tredje sista serien kom avgörandet: en plötslig regnskur störde koncentrationen för Poikolainens främste konkurrent, Poikolainen tog tätplatsen och en stund senare firade han olympiaseger.

Poikolainen tävlade slutligen i fem raka olympiska spel 1980−1996. Sin andra olympiska medalj vann han i Barcelona 1992, då Finland tog silver i lagtävlingen. Sammanlagt vann han under sin karriär 13 medaljer från stortävlingar, av vilka fem kom i individuella tävlingar. Utöver de två olympiska medaljerna innehåller prisskåpet tre VM-medaljer och åtta EM-medaljer. Karriärens andra individuella seger i stortävlingar vann Poikolainen i EM i Izmir 1986.

Tanja Poutiainen-Rinne (f. 6.4.1980)

Finländska idrottens Hall of Fame

More info about Tanja Poutiainen-Rinne (f. 6.4.1980)
Suomen urheilun Hall of Fame Tanja Poutiainen Urheilumuseo/Sports Museum of Finland/Giuilano Bevilacqua

Tanja Poutiainen © Giuliano Bevilacqua

Tanja Poutiainen-Rinne (f. 6.4.1980)

Tanja Poutiainen är Finlands enda olympiska medaljör i alpin skidåkning. I Turins olympiska spel 2006 vann hon silver i storslalom.

Poutiainen deltog under sin aktiva karriär i fem raka olympiska spel 1998−2014. Sammanlagt blev det 13 resor till stortävlingar. Utöver olympiasilvret vann hon sju VM-medaljer, av vilka tre kom i ungdoms-VM.

Den alpina skidåkaren från Rovaniemi hade sina bästa år av karriären mellan vintrarna 2005 och 2009. År 2005 vann hon kristallkulan som världscupsegrare i både slalom och storslalom. Två VM-silver i samma grenar krönte den framgångsrika säsongen. År 2009 vann hon sin tredje kristallkula, denna gång för världscupsegern i storslalom. Från VM hemförde hon bronsmedaljer i slalom och storslalom.

Poutiainen placerade sig bland de tio bästa i världscupen i slalom 12 säsonger i rad och i storslalom under åtta säsonger i rad. Hon vann sammanlagt 11 deltävlingar i världscupen och steg upp på prispallen 48 gånger. Poutiainens exceptionella säkerhet bevisas av att hon som bäst åkte 70 världscuptävlingar utan att avbryta.

Ville Pörhölä (1897–1964)

Finländska idrottens Hall of Fame

More info about Ville Pörhölä (1897–1964)
Suomen urheilun Hall of Fame pörhölä ville urheilumuseo Sports Museum of Finland

Ville Pörhölä (1897–1964)

Ville Pörhölä var en sällsynt guldmedaljör i stortävlingar. ”Björnen från Röyttä” vann olympiskt guld i kulstötning och EM-guld i släggkastning.

Pörhölä, hemma från det finländska Västerbotten, vann guldmedalj i kulstötning i Antwerpens olympiska spel 1920. Han lämnade bakom sig såväl Elmer Niklander, som under en längre tid behärskat kulringarna i Finland, som de amerikanska förhandsfavoriterna. Ryggbesvär tvingade Pörhölä att avsluta sin kulkarriär i förtid, men efter några mellanår återvände han till idrottsbanorna som släggkastare. I olympiska spelen i Los Angeles 1932 hade Pörhölä länge greppet om guldet i slägga, men förlorade slutligen under den sista omgången åt irländaren Patrick O´Callaghan.

Pörhöläs släggkarriär förgylldes, då han utöver olympiasilvret dessutom vann guld i friidrottens första europeiska mästerskap i Turin 1934. År 1952 reserverade man åt Pörhölä en hedersuppgift i samband med fackelstafetten inför Helsingfors olympiska spel: under fackelfestligheterna i Torneå fick han förena de olympiska eldarna från Grekland och Pallastunturi.

Siiri Rantanen (f. 14.12.1924)

Finländska idrottens Hall of Fame

More info about Siiri Rantanen (f. 14.12.1924)
Suomen urheilun Hall of Fame rantanen siiri urheilumuseo Sports Museum of Finland

Siiri Rantanen (f. 14.12.1924)

Siiri Rantanen avgjorde olympiahistoriens första damstafett i längdåkning till Finlands fördel i Cortina 1956. ”Mamma” åkte förbi den sovjetiska skidåkaren under ankarsträckan och förde Finland i mål som olympisk segrare på 3 x 5 km.

Fyra år innan sitt hjältedåd säkrade Rantanen med sin bronsmedalj Finlands trippelseger i olympiska spelens första skidtävling för damer på 10 km i Oslo 1952. I olympiska spelen i Squaw Valley 1960 fick Rantanen brons i stafetten. Rantanen var framgångsrik också i VM-tävlingarna: åren 1954, 1958 och 1962 vann hon två individuella och tre stafettmedaljer. Rantanen valdes till Årets kvinnliga idrottare fyra gånger: 1954, 1956, 1959 och 1959.

Rantanen visade sin mångsidiga begåvning som idrottare på 1960-talet, då hon vann FM-guld i terränglöpning och landsvägslopp på cykel. Ännu 1977 var hon som 52-åring snabbast i damernas Finlandia-lopp (75 km). Sitt smeknamn ”Mamma” fick Rantanen då hon redan under sina bästa skidåkningsår var husmor, vilket var exceptionellt inom idrotten på 1950-talet.

Tapio Rautavaara (1915–1979)

Finländska idrottens Hall of Fame

More info about Tapio Rautavaara (1915–1979)
Hall of Fame Tapio Rautavaara Urheilumuseo Sports Museum of Finland

Tapio Rautavaara (1915–1979)

Tapio Rautavaara var en folksgunstling, som nådde toppen både som idrottare, musiker och skådespelare.

Rautavaara steg till den finländska spjuteliten på 1930-talet. AIF:s idrottare fick på den tiden inte delta i de olympiska spelen, men framgång i stortävlingar erbjöds under arbetarolympiaderna. Rautavaara vann silver i spjut vid Atwerpens arbetarolympiad 1937.

Ur idrottslig synvinkel tillbringade Rautavaara sina bästa år vid fronten, men efter krigsåren blev han en av Finlands mest kända idrottshjältar. Rautavaaras spjutkarriär kröntes med olympiaguld på Wembley-stadion i London 1948. Två år tidigare hade han i EM i Oslo vunnit silver.

Under 1950-talet lärde man känna Rautavaara närmast för hans musik- och filmkarriär, men den kära underhållaren hade ännu något att ge även på idrottsfronten. Sedan han avslutat spjutkarriären började Rautavaara idka bågskytte, där han år 1958 vann VM-guld i lagtävlingen.

Ville Ritola (1896–1982)

Finländska idrottens Hall of Fame

More info about Ville Ritola (1896–1982)
Suomen Urheilun Hall of Fame Ritola Ville Urheilumuseo Sports Museum of Finland

Ville Ritola (1896–1982)

Ville Ritola vann sex guldmedaljer under OS i Paris 1924 och gjorde därmed ett rekord, som ingen ännu har slagit i friidrott.

Ritola emigrerade som 17-åring och bodde största delen av sitt liv i Förenta Staterna. Sitt fosterland representerade Ritola under olympiska spelen 1924 och 1928. I dessa spel vann ”Vargen från Peräseinäjoki” åtta medaljer på långdistans, av vilka fem var guld.

Under 1920-talet förde Ritola en hård kamp om herraväldet i långdistanslöpning mot den ett år yngre Paavo Nurmi. På de olympiska arenorna slutade kamperna mellan storlöparna vanligtvis med seger för Nurmi. I Paris 1924 vann Ritola guld på 10 000 meter och hinder, där Nurmi inte deltog. Sin länge eftertraktade seger över huvudkonkurrenten vann Ritola på 5000 meter under Amsterdams olympiska spel 1928.

Seppo Räty (f. 27.4.1962)

Finländska idrottens Hall of Fame

More info about Seppo Räty (f. 27.4.1962)
Keihäänheittäjä Seppo Räty Atlantan olympialaisissa 1996. ||| Javelin thrower Seppo Räty at the Olympic games in Atlanta in 1996.

Keihäänheittäjä Seppo Räty Atlantan olympialaisissa 1996. ||| Javelin thrower Seppo Räty at the Olympic games in Atlanta in 1996.

Seppo Räty (f. 27.4.1962)

Spjutkastaren Seppo Rätys karriär var full av svordomar. Som motvikt till otroliga mängder träning, världsrekord, finländska rekord och olympiska medaljer, följde utslagningar från finaler i stortävlingar och otaliga skador.

Den exceptionellt frispråkiga kraftkarlen från Tohmajäri är en av de mest framgångsrika friidrottarna genom tiderna, för endast få har lyckats vinna olympisk medalj i tre på varandra följande olympiska spel. Världsmästerskapet i Rom 1987 följdes av olympiska brons i Seoul 1988 och Atlanta 1996 samt olympiskt silver i Barcelona 1992 Räty vann silver också i VM i Tokyo 1991 och i EM i Helsingfors 1994.

Utöver de sex medaljerna i stortävlingar kastade Räty år 1991 två gånger världsrekord med den spjutmodell, som slutligen förbjöds. Rekorden ströks från statistiken, men Räty hör trots allt till de få som kastat över 90 meter även med den numera godkända modellen med resultatet 90,60.

Seppo Räty har beviljats statens idrottarpension år 2016.

Jarno Saarinen (1945–1973)

Finländska idrottens Hall of Fame

More info about Jarno Saarinen (1945–1973)
Suomen Urheilun Hall of Fame Saarinen Jarno Urheilumuseo

Jarno Saarinen (1945–1973)

Jarno Saarinen var den första finländska världsmästaren i roadracing.

”Baronen” Saarinen var den första internationella stjärnföraren i finländsk motorsport. Saarinens lysande karriär fick ett tragiskt slut just då den höll på att ta fart. Saarinen avled i en kollission i deltävlingen på Monza-banan som endast 27-åring.

Saarinens genombrott till toppen i roadracing var snabbt. Han vann sin första VM-deltävling på banan i Brno år 1971. Följande år tog han sju segrar i två olika klasser. Vid slutet av säsongen kröntes han som världsmästare i RR-loppens 250-kubiksklass. VM-titeln avgjordes inför hemmapubliken i deltävlingen i Imatra. 50 000 finländare deltog i segerfesten. Saarinen inledde också följande säsong lysande och ledde VM-serien när han startade i den ödesdigra deltävlingen i Monza 20.5.1973.

Veli Saarinen (1902–1969)

Finländska idrottens Hall of Fame

More info about Veli Saarinen (1902–1969)
Suomen Urheilun Hall of Fame Veli Saarinen Urheilumuseo

Veli Saarinen (1902–1969)

Saarinen ledde Finland till dubbelseger på 50 kilometer i Lake Placid 1932 på en tung bana. Både Saarinen och Väinö Liikanen, som blev tvåa, var hemma från Vironlahti. Innan fullträffen hade Saarinen redan hunnit vinna brons på 18 kilometer.

Eftersom man var tvungen att inleda den långa resan till Amerika redan i januari, måste skidtruppens uttagningar ske på basen av äldre prestationer. Dessa talade till Saarinens fördel: han hade varit Finlands bästa skidåkare redan i St. Moritz olympiska spel 1928 och vunnit sprintersträckan i VM i Zakopane 1929.

Efter sin olympiaseger vann Saarinen ännu VM-guld på 50 kilometer 1933 och i stafetten 1934. Efter sin idrottskarriär verkade Saarinen ännu drygt 30 år som cheftränare för Skidförbundet. Under Saarinens epok kammade de finländska skidarna hem tiotals medaljer från stortävlingar, både i herrarnas och damernas grenar.

Sylvi Saimo (1914–2004)

Finländska idrottens Hall of Fame

More info about Sylvi Saimo (1914–2004)
Suomen Urheilun Hall of Fame Saimo sylvi Urheilumuseo

Sylvi Saimo (1914–2004)

Sylvi Saimo är den första finländska kvinnan som vunnit olympiaguld i sommargrenar.

Innan sina toppår som paddlare idkade Saimo, som var hemma från Karelen, skidåkning, orientering och friidrott. Paddlingen blev hennes gren först efter krigen som 32-åring. I sina första olympiska spel i London 1948 blev Saimo sjätte. I VM i Köpenhamn 1950 vann hon förebådande två mästerskap. I paddlingstävlingarna på Edesvikens vågor under Helsingfors olympiska spel vann Saimo, till hemmapublikens glädje, guld på 500 meter i singelkajak för damer efter en hård sekundstrid. Olympiasegern i hemmaspelen gjorde Saimo till en stor förebild för finländsk kvinnoidrott. Hon blev tre gånger vald till Årets kvinnoidrottare (1948, -50, -52). Efter sin idrottarkarriär övergick Saimo till politiken. Hon verkade tre perioder som Centerpartiets riksdagsledamot. Arbetena på sin egen lantgård skötte Saimo ända tills hon var nästan 90 år.

 

Heikki Savolainen (1907–1997)

Finländska idrottens Hall of Fame

More info about Heikki Savolainen (1907–1997)
Suomen Urheilun Hall of Fame Heikki Savolainen Urheilumuseo

Heikki Savolainen (1907–1997)

Gymnasten Heikki Savolainens idrottskarriär söker sitt like. Han hann tävla i fem olympiska spel, trots att karriären sammanföll med andra världskriget, då två olympiska spel inte arrangerades. Medaljskörden är också präktig: nio medaljer, av vilka två är guld.

Savolainen, som gjorde sitt civilarbete som stadsläkare i Kajana, vann sin första olympiska medalj i Amsterdam 1928 – brons på häst. Det var Finlands första medalj i olympiagymnastikens individuella tävlingar. I Los Angeles 1932 vann han en silver- och tre bronsmedaljer och i Berlin 1936 brons i lagtävlingen.

Efter krigen lockade man med Savolainen, fortfarande som fyrtoåring, för att förstärka den finländska olympiatruppen i London 1948. Finland vann guld i lagtävlingen i London, och dessutom delade Savolainen guldmedaljen på häst tillsammans med Veikko Huhtanen och Paavo Aaltonen. Ännu i Helsingfors 1952 var Savolainen med om att gymnastisera hem brons åt Finland i lagtävlingen. I hemmaspelen svor han också idrottarnas olympiaed under öppningsceremonin.

Teemu Selänne (f. 3.7.1970)

Finländska idrottens Hall of Fame

More info about Teemu Selänne (f. 3.7.1970)
Teemu Selänne © Giuliano Bevilacqua

Teemu SELÄNNE © Giuliano Bevilacqua

Teemu Selänne (f. 3.7.1970)

Teemu Selänne, med sin exceptionella målgörarskicklighet, framstod redan i början av 1990-talet, vid drygt 20-års ålder, som ett ansikte för den finländska ishockeyn och är en av alla tiders ishockeyspelare. Efter att ha vunnit finländska mästerskapet med Jokerit, gled det unga löftet in på NHL-isarna hösten 1992. Som forward i Winnipeg Jets tjusade han ishockeyvärlden genom att slå mål- och poängrekorden för NHL:s debutantspelare. Den strålande öppningssäsongen fick en storslagen fortsättning, då The Finnish Flash, som Selännes smeknamn löd, under 21 år i NHL:s grundserie spelade 1451 matcher och gjorde 684 mål och samlade 1457 poäng – samtliga alla tiders rekord för finlandska spelare. Selänne vann den av ishockeyspelare eftertraktade Stanley Cup, dvs. NHL-mästerskapet, med Anaheim Ducks säsongen 2006−07. Vid sidan av sin proffskarriär vann Selänne med Finlands landslag olympiamedaljer i fyra olika spel. Selänne satt flera spår i den olympiska ishockeyns historia: han spelade i rekordartade sex olympiska spel och gjorde flest poäng i olympiarinkarna genom tiderna. I bronsmatchen i Sotji 2014 blev Selänne den äldsta olympiska medaljören i herrarnas ishockey. År 2017 invaldes han i det internationella hedersgalleriet Hockey Hall of Fame.

 

 

Helena Takalo (f. 28.10.1947)

Finländska idrottens Hall of Fame

More info about Helena Takalo (f. 28.10.1947)
Suomen Urheilun Hall of Fame Helena Takalo Urheilumuseo

Helena Takalo (f. 28.10.1947)

Helena Takalo nådde som andra finländska kvinna individuellt olympiaguld i längdåkning.

Helena Takalo gjorde sitt slutgiltiga genombrott till skidåkningens internationella topp i sina tredje olympiska spel i Innsbruck 1976. Den erfarna stortävlingsbesökaren vann med knapp marginal tävlingen på fem kilometer och återförde därmed de finländska damerna som guldmedaljörer efter en paus på 20 år. Framgången i spelen fullbordades med silvermedal på 10 kilometer och i stafetten.

Två år senare i VM i Lahtis 1978 var Takalo igen snabbast på 5 kilometer. Takalo blev hjälte också i stafetten, där hon under ankarsträckan lyfte Finland till seger. Brons på 10 kilometer kompletterade det ståtliga saldot. Takalo valdes helt väntat till Årets idrottare 1978.

Takalo vann karriärens tionde medalj i stortävlingar på 10 kilometer under Lake Placids olympiska spel 1980.

Clas Thunberg (1893–1973)

Finländska idrottens Hall of Fame

More info about Clas Thunberg (1893–1973)
Suomen Urheilun Hall of Fame Clas Thunberg Urheilumuseo

Clas Thunberg (1893–1973)

Clas Thunberg var världens bästa hastighetsåkare på 1920-talet och Finlands första olympiahjälte i vintersporter.

Den helsingforsiska byggmästaren Thunberg behärskade världens hastighetsåkningsbanor nästan på samma sätt som hans samtida Paavo Nurmi på löpararenorna. Det var inte utan orsak som Thunberg fick smeknamnet ”Isbanornas Nurmi”.

Under de första vinterspelen i Chamonix 1924 vann Thunberg tre olympiska guldmedaljer. Fyra år senare i Sankt Moritz hemförde han ytterligare två guld. Han reste inte till Lake Placid 1932, dels för att hastighetsåkningarna skulle arrangeras med gemensam start, en tävlingsstil som Thunberg inte var van med.

Thunbergs karriär innehöll också fem världsmästerskap och fyra europeiska mästerskap. Speciellt stor popularitet åtnjöt han i hastighetsåkningens toppland Norge. Under Thunbergs avskedstävling i Oslo 1935 eskorterades han högtidligt från banorna av en mångtusenhövdad publik, bland dem även Norges kung.

Pekka Tiilikainen (1911–1976)

Finländska idrottens Hall of Fame

More info about Pekka Tiilikainen (1911–1976)
Suomen urheilun Hall of Fame Pekka Tiilikainen Urheilumuseo Sorts Museum of Finland

Pekka Tiilikainen (1911–1976)

Den legendariska ”blåvita rösten” Pekka Tiilikainen tolkade stora idrottsstunder åt den finändska publiken under fyra decennier.

Under sina ungdomsår var Tiilikainen en begåvad simmare. Han vann 19 finländska mästerskap i simning och vattenpolo och även två nordiska mästerskap på frisimdistanser. Tiilikainen var ännu en aktiv simmare, när han inledde sin långa karriär i Rundradion år 1935. Tiilikainen anställdes som regelbunden kommentator 1939. Under krigsåren blev han vida bekant från sändningarna från Aunus radio under fortsättningskriget. Efter krigen blev Tiilikainen Rundradions chefskommentator. Karriären tog slut först 1971, då kommentatorlegenden gick i pension från Yle.

Tiilikainens sävliga sätt att tala lämpade sig väl för att måla stämningen speciellt under radiosändningar av långvariga idrottsevenemang. Rörelsen i rösten gav känsloladdning åt referaten. Tiilikainen är bäst ihågkommen för sina referat av bland annat Veikko Hakulinens gulmedaljlopp och friidrottens Sverige-kamper.

Pertti Ukkola (f. 10.8.1950)

Finländska idrottens Hall of Fame

More info about Pertti Ukkola (f. 10.8.1950)
Suomen Urheilun Hall of Fame Pertti Ukkola Urheilumuseo Sports Museum on Finland

Pertti Ukkola (f. 10.8.1950)

Pertti Ukkola återförde Finland på brottningens världskarta på 1970-talet. Under sin karriär vann han allt som var möjligt: olympiskt guld, världsmästerskapet och europeiska mästerskapet.

Ukkola växte upp i Lappland och inledde sin målmedvetna brottarkarriär med att flytta till grenens huvudmarker, Österbotten. Satsningen på brottning gav olympiauppdrag redan som 21-åring, då han valdes till olympiska spelen i München 1972. I München slutade den unga brottarens tävling i besvikelse, då han inte klarade vägningen.

Fyra år senare steg den kompromisslösa tränaren äntligen till världstoppen. I Montreals olympiska spel 1976 vann Ukkola guld i klassen 57 kg i grekisk-romersk brottning. Ett år senare vann han i samma klass världsmästerskapet i Göteborg och europeiska mästerskapet i Bursa. Detta räckte till valet som Årets idrottsman 1978.

Man minns den temperamentsfulla Ukkola från hans tävlingsår både som en brottare med god kondition och en repliksnabb man med färdighet att uppträda, både som författare och tolkare av dikter. Biografin Elämäni molskilla (Mitt liv på mattan) innehåller också, förutom den traditionella idrottarberättelsen, dikter skrivna av Ukkola.

Jukka Uunila (f. 4.6.1923)

Finländska idrottens Hall of Fame

More info about Jukka Uunila (f. 4.6.1923)
Suomen Urheilun Hall of Fame Jukka Uunila Urheilumuseo Sports Museum of Finland

Jukka Uunila (f. 4.6.1923)

Jukka Uunila är den mest meriterade finländska idrottsledaren under 1900-talets senare hälft.

Uunilas namn förknippas framför allt med Finlands nya uppgång till friidrottens stormakt på 1970-talet. Han verkade som Finlands Idrottsförbunds ordförande 1965-74. Reformerna i tränings- och administrationslösningar som genomfördes under Uunilas ledning i Idrottsförbundet användes som modell i övriga grenförbund och idrottsorganisationer.

Uunila ledde Finlands Olympiska kommittés träningsutskott 1965−69. Under Uunilas långa period som ordförande för Olympiska kommittén (1969−84) vann finländska idrottare sammanlagt 68 medaljer i sommar- och vinterspelen, av vilka 21 var guld.

Uunilas ställning i det finländska idrottslivet stärktes också av hans huvudsyssla som verkställande direktör för tipsbolaget Veikkaus 1973−90. Uunila ledde ordet även i takorganisationen FRIF åren 1982−93.

Pekka Vasala (f. 17.4.1948)

Finländska idrottens Hall of Fame

More info about Pekka Vasala (f. 17.4.1948)
Suomen urheilun Hall of Fame Pekka Vasala Urheilumuseo/Sports Museum of Finland/Giuliano Bevilacqua

Pekka Vasala © Giuliano Bevilacqua

Pekka Vasala (f. 17.4.1948)

Pekka Vasala var den andra av huvudpersonerna under den finländska friidrottens glansdag 10. september 1972. Vasala vann guld på 1500 meter under Münchens olympiska spel endast en timme efter att Lasse Virén vunnit 5000 meters loppet.

Vasala gjorde sin olympiadebut i Mexiko 1968. Insjuknande omintetgjorde dock möjligheterna till framgång och han kvalificerade sig inte från försöksheaten på 1500 meter. Motgångarna fick inte den blivande storheten på fall. Förebuden inför framgångarna i München var synliga senast på Olympiastadion i Helsingfors 1971, när Vasala vann 1500 meter i Världsspelen och gjorde nytt finländskt rekord. Han lämnade bakom sig bland annat olympiasegraren från Mexiko, kenyanen Kipchoge Keino.

Före olympiska spelen 1972 vann Vasala 800 meter i Sverigekampen på europeisk rekordtid 1.44,5. Han beslöt sig i alla fall för att koncentrera sig på 1500 meter i München. I finalen på 1500 meter erbjöd Keino, som försvarade sin olympiaseger, igen på hårt motstånd, men Vasala besegrade kenyanen på slutrakan.

Lasse Virén (f. 22.7.1949)

Finländska idrottens Hall of Fame

More info about Lasse Virén (f. 22.7.1949)
Suomen urheilun Hall of Fame Lasse Viren © Urheilumuseo Giuliano Bevilacqua

Lasse Virén © Giuliano Bevilacqua

Lasse Virén (f. 22.7.1949)

Lasse Virén är den förste löparen, som vunnit guldmedalj på både 5000 och 10 000 meter i två olympiska spel.

Lasse Virén återförde den finländska långdistanslöpningen till världstoppen genom att vinna olympiskt guld på 10 000 meter under OS i München 1972 med världsrekordtiden 27.38,4. Prestationen är desto mera värdefull, då han var tvungen att löpa ifatt täten sedan han i finalen ramlat strax innan loppet hunnit halvvägs. En vecka senare tog Virén sin andra guldmedalj genom att vinna spurtuppgörelsen i finalen på 5000 meter. Han krönte sitt toppår genom att löpa nytt världsrekord på 5000 meter med 13.16,3 i Helsingfors.

Skador överskuggade Viréns närmast följande tävlingsår, som endast gav EM-brons på 5000 meter i Rom 1974. Olympiaåret 1976 var Virén igen i toppform. I Montreal förnyade han först i överlägsen stil sin olympiaseger på 10 000 meter och gjorde sedan i finalen på 5000 meter karriärens kanske mest strålande lopp, då han frös sina motståndare med den berömda spurten över två varv. Virén löpte följande dag även maraton, där han blev femte. Lasse Virén avslutade sin strålande olympiakarriär i Moskva 1980, där resultatet blev en femte plats på 10 000 meter.

Verner Weckman (1882–1968)

Finländska idrottens Hall of Fame

More info about Verner Weckman (1882–1968)
Suomen urheilun Hall of Fame weckman verner Urheilumuseo

Verner Weckman (1882–1968)

Brottaren Verner Weckman var Finlands första olympiasegrare. Under mellanspelen i Aten 1906 vann Weckman den första av Finlands två guldmedaljer. Två år senare i London var han den enda finländska olympiasegraren.

Weckman var född i Lovisa, men skaffade sig sin brottarlära i Helsingfors Atletklubb. Sedan han flyttat till Tyskland för ingenjörsstudier vann han år 1905 VM-titeln i tungvikt i grekisk-romersk brottning. Till mellanspelen i Aten 1906 reste en fyramannatrupp från Finland, där Weckman som den enda språkkunniga fick agera som något av reseledare. Sedan han kommit fram vann han i överlägsen stil olympiskt guld i mellanvikt. I London 1908 var finländaren Yrjö Saarela den värsta motståndaren för Weckman. Männen möttes i finalen i lätt tungvikt och Weckman vann med 2−1 i ronder. Weckman avslutade sin ståtliga brottarkarriär med olympiaseger.

Ivar Wilskman (1854–1932)

Finländska idrottens Hall of Fame

More info about Ivar Wilskman (1854–1932)
Suomen Urheilun Hall of Fame Ivar Wilskman Urheilumuseo / Sports Museum of Finland

Ivar Wilskman (1854–1932)

Den fysiska fostraren och organisationsledaren Ivar Wilskman lade grunden till Finlands moderna idrottsverksamhet.

Wilskman, även känd som ”Finländska idrottens fader”, uppfostrade som gymnastiklärare i Helsingfors finska normallyceum och vid Helsingfors universitet den generation, som i början av 1900-talet startade den moderna idrottsverksamheten i Finland. År 1898 grundade han Suomen Urheilulehti, som är världens nästäldsta ännu utkommande idrottstidning.

Wilskman hade ett betydande inflytande på de finländska idrottsorganisationernas tillkomsthistoria. Han var redan med om att grunda Finlands Gymnastik- och Idrottsförbund år 1900. Wilskman valdes till ordförande för den nya centralorganisationen FGIF, som grundades 1906, en post som han innehade till 1914. Han hade också en central roll i Finlands Olympiska kommitté, som grundats 1907. Under Londons olympiska spel 1908 ledde Wilskman den finländska gymnastiktruppen.

Ännu under sina pensionsår fungerade Wilskman som rådgivare för kommittéer som planerade det självständiga Finlands fysiska fostran.

Lista över invalda i Finlands idrotts Hall of Fame 2010−2016

Finländska idrottens Hall of Fame

More info about Lista över invalda i Finlands idrotts Hall of Fame 2010−2016
Suomen Urheilun Hall of Fame Heittopiikkari Karhu Urheilumuseo

Lista över invalda i Finlands idrotts Hall of Fame 2010−2016

Namn (levnadsår), invalskategori, invalsår

Paavo Aaltonen (1919–1962), gymnastik, 2018
Kalle Anttila (1887–1975), brottning, 2010
Gunnar Bärlund (1911–1982), boxning, 2010
Erik von Frenckell (1887–1977), idrottsledarskap, 2010
Lea Hakala (1960–), basket, 2019
Veikko Hakulinen (1925–2003), längdåkning, 2010
Heikki Hasu (1926–),nordisk kombination, 2014
Kalevi Heinilä (1924–), Idrottspedagogiken, 2019
Veikko Huhtanen (1919–1976), gymnastik, 2010
Mika Häkkinen (1968–), bilsport, 2016
Heikki Ikola (1947–), skidskytte, 2016
Volmari Iso-Hollo (1907–1969), löpning, 2010
Ludowika Jakobsson (1884–1968), konståkning, 2010
Walter Jakobsson (1882–1957), konståkning, 2010
Martti Jukola (1900–1952), sportjournalism, 2010
Matti Järvinen (1909–1986), spjutkastning, 2010
Verner Järvinen (1870–1941), diskuskastning, 2010
Eino Kaakkolahti (1929–2014), boboll, 2014
Elin Kallio (1859–1927), kvinnogymnastik, 2010
Kaarlo Kangasniemi (1941–), tyngdlyftning, 2012
Veikko Kankkonen (1940–), backhoppning, 2017
Kaarina Kari (1988–1982), kvinnogymnastik, 2017
Tanja Kari (1971–), paralympisk längdåkning, 2018
Pertti Karppinen (1953–), rodd, 2012
Marja-Liisa Kirvesniemi (1955–), längdåkning, 2011
Hannes Kolehmainen (1889–1966), löpning, 2010
Jari Kurri (1960– ), ishockey, 2011
Janne Lahtela (1974–), freestyleskidåkning, 2016
Tiina Lillak (1961–), spjutkastning, 2016
Curt Lincoln (1918–2005), bilsport, 2010
Pentti Linnosvuo (1933–2010), skytte, 2012
Jari Litmanen (1971–), fotboll, 2013
Tauno Luiro (1932–1955), backhoppning, 2010
Aappo Luomajoki (1845–1919), längdåkning, 2010
Juha Mieto (1949–), längdåkning, 2014
Kaija Mustonen (1941–), hastighetsåkning, 2014
Timo Mäkinen (1938–2017), rallysport, 2015
Elmer Niklander (1890–1942), kastgrenar, 2010
Paavo Nurmi (1897–1973), löpning, 2010
Liisa Peltola (1951–), orientering, 2013
Robert Petersen (1928–2003), basketträning, 2015
Lauri Pihkala (1888–1981), idrottsfilosofi, 2010
Kustaa Pihlajamäki (1902–1944), brottning, 2010
Tomi Poikolainen (1961–), bågskytte, 2017
Tanja Poutiainen-Rinne (1980–), alpin skidåkning 2017
Ville Pörhölä (1897–1964), alpin skidåkning, 2010
Siiri Rantanen (1924–), längdåkning, 2012
Tapio Rautavaara (1915–1979), spjutkastning, 2010
Ville Ritola (1896–1982), löpning, 2010
Seppo Räty (1962–), spjutkastning, 2019
Jarno Saarinen (1945–1973), motorcykelsport, 2010
Veli Saarinen (1902–1969), längdåkning, 2010
Sylvi Saimo (1914–2004), paddling, 2010
Heikki Savolainen (1907–1997), gymnastik, 2010
Teemu Selänne (1970–), jääkiekko, 2019
Helena Takalo (1947–), längdåkning, 2018
Clas Thunberg (1893–1973), hastighetsåkning, 2010
Pekka Tiilikainen (1911–1976), sportjournalist, 2017
Pertti Ukkola (1950–), brottning, 2015
Jukka Uunila (1923–), idrottsledare, 2013
Pekka Vasala (1948–), löpning, 2018
Lasse Virén (1949–), löpning, 2011
Verner Weckman (1882–1968), brottning, 2010
Ivar Wilskman (1854–1932), organisationsverksamhet, 2010

Finlands Idrotts Hall of Fame -valkommitté

Finländska idrottens Hall of Fame

More info about Finlands Idrotts Hall of Fame -valkommitté
Suomen Urheilun Hall of Fame tuomarit Urheilumuseo

Finlands Idrotts Hall of Fame -valkommitté

  • FD Keijo K. Kulha, kommitténs ordförande
  • professor emeritus Seppo Hentilä
  • intendent Helena Hiilivirta
  • vicehäradshövding Carl-Olaf Homén
  • museidirektör Pekka Honkanen
  • journalist Reetta Meriläinen
  • IOK 2022 koordinationskommitténs ledamot Risto Nieminen
  • taidemaalari Teemu Saukkonen
  • kolumnist Pekka Seppänen
  • ministerLauri Tarasti
  • FD Kalle Virtapohja
  • gymnastiklektor Pirjo Wilmi-Rokkanen